Full fart....

Eva: http://www.kakkakaffe.com/ skriver dagens blogginlägg om bloggbarn. Hur "farligt" är det egentligen? I mina ögon/öron tror jag inte det har så stor betydelse för våra barns framtid om någon ser en bild på dem när de blåser såpbubblor, lär sig stå och gå, säger tokiga och roliga saker? Man väljer ju vad man skriver och vilka bilder man lägger ut?
Allt går att diskutera?

Så härligt att läsa detta. Här vet båda barnen vem som bestämmer, VI,VI föräldrar. Inte vår 4,5åring (fast han gärna skulle vilja)
Skönt att få bekräftat att man gjort rätt, fast man någon ggr tvivlat och ibland t.o.m velat ge efter för de där jävla gapande och skrikande. Men ack den som ger sig.
Absolut, ibland när de finns skäl för de kompromissar vi. Men vi kompromissar INTE om nån tycker att den INTE behöver sitta vid matbordet, för jag är såååå mätt. T. ex.

Läs detta och känn er stolta för att NI som föräldrar vågar sätta gränser.

Familetrapeuten Erica svarar på medlemsfrågor på Allt för föräldrar. Barns ilska och utveckling är ett återkommande tema.

– Det är som om vi vuxna inte vet vad vi ska göra när barnen börjar säga ”nej” eller  när det slåss eller beter sig ilsket., säger hon.

”Det verkar som om han vill bestämma Allt!”, skriver föräldrar, och det kan man ju tro, men i Verkligheten ställer barnet en fråga, med sina ilskeutbrott: -”Vem är det som bestämmer?!” Barn vill innerst inne inte bestämma, för barn vet att de inte klarar av det. Barn ”vill” att mamma och/eller pappa ska sätta stopp för knasigt beteende, för det betyder att mamma och pappa ”ramar in min värld”, och gör den trygg.

Ilskan i sig är inte farlig
Den låter väldigt mycket, och den kan också kännas (om barnet slåss), men det går att stoppa en liten arg kille/tjej som får ett utbrott. Man KAN flytta på en liten ”galning” och man kan hålla i ett litet barns fäktande armar eller sparkande ben. När barnet blir arg sprutar ofta tårarna också, och då kan mamma eller pappa börja ”tycka synd om” sitt lilla barn. Men det är bara en del i frustrationen, som barnet känner. Han vill bestämma, men ändå inte!

Har du upplevt det här klassiska beteendet hos din 3-4-åring; -”Sitt DÄR!” säger lilla Pelle till sin mamma. Mamma sätter sig på den utpekade stolen. Pelle blir arg: -”Nej! Inte där! DÄR!” säger han och pekar på en annan stol. Mamma byter lydigt stol. Pelle blir ännu argare: -”NEEEJ! Du ska inte sitta dääääär!!!! Du ska sitta DÄÄÄÄR!”. Mamma känner sig förvirrad: Vad VILL han egentligen? Så hon säger: -”Men du SA ju att jag skulle sitta här!”. –”Ååååå!!!!” Nu är Pelle riktigt arg och tårarna sprutar: -”Sitt DÄÄÄÄR!!!”. Mamma flyttar sig igen. Pelle kastar sig på golvet och skriiiiker, och mamma förstår ingenting: ”Vad är det han vill??”.

Vad Pelle frågar (egentligen – fast han inte vet det själv) är: ”Vem bestämmer?” Mamma svarar: ”Det är du”. Pelle blir frustrerad och ”frågar” igen: ”Vem bestämmer?” Mamma svarar ”Du!” igen, osv. Om mamman sitter kvar första gången (eller möjligen andra) och säger: ”Nej, den här stolen gillar jag så HÄR ska jag sitta!” så kommer Pelle att få ett utbrott för att han vill få mamma att flytta på sig, men utbrottet varar en liten stund, och sedan är Pelle Riktigt Nöjd. För det är skönt att slippa styra i världen när man bara är 3 år.

Kraften i ett litet barns vilja är stor – ibland så stor att barnet själv blir rädd för den. Jag har själv fått lugna en liten Superarg  3-åring hemma, som t o m bet i mattan av ilska. Jag såg rädsla i hans ögon när Utbrottet av ilska Tog Över honom, så jag satte mig bredvid honom på golvet och strök honom över ryggen medan han skreeeek och bet i mattan (!).

 Kom ihåg lista: det är du som bestämmer

Om du låter ditt barn styra dig, genom att han får som han vill, ”för att annars blir han så arg/ledsen” så kan han/hon bli väldigt dominerande och ”kräva” saker hit och dit.

Det man bör tänka på är att:

1. Det är lättare att ”rama in” ett förskolebarn, än en tonåring (för då kommer en ny period av ”ifrågasättande” och har man inte ”ramat in” barnet tidigare, blir det svårare i tonåren, för det är svårare att hålla i en tonåring än i en 3-åring).

2. Barn blir trygga av att veta att deras föräldrar har koll och ”ramar in” deras värld.

3. Alla känslor är viktiga. Om man ska kunna känna glädje, behöver man också kunna få känna ilska och sorg.

4. Ilska i sig är inte farligt, det är beteendet man behöver ”ta tag i”.

5. Om man som förälder är rädd för ilska, eller alltid försöker ”trösta bort” sorg, blir också barnen rädda för sådana känslor. Inkapslade känslor kan i förlängningen leda till ångest, eller andra fysiska sjukdomar (magont, huvudvärk etc) senare.

6. Om du låter ditt barn styra dig, blir barnet van att styra andra, vilket gör att barnet också vill/försöker styra andra vuxna/barn. Det leder till att andra vuxna (och barn) blir irriterat på ditt barn och barnet får sämre relationer till andra människor.

Lyssna, kompromissa och fatta besluten

Självklart ska du lyssna på ditt barns vilja, kompromissa ibland osv och ju äldre barnet blir desto mer kan man låta deras vilja bestämma ibland. Det är nyttigt att lära sig argumentera för saker.

Men inledningsvis är det viktigt att små barn lär sig att ”i slutänden är det mina föräldrar som bestämmer” så att när det Gäller, så vet man som förälder att barnet lyder och gör som man sagt (även om de motsätter sig detta).

Som tex när 11-åringen halvliggande i soffan ”vägrar åka med på släktkalaset!”. Han är för stor för att lyfta med, och jag varken klarar, eller vill, draaa honom ut till bilen. Jag står och tittar på honom och tänker: ”Hur faan ska jag få med honom? (ursäkta språket!). Så säger jag: ”Nu följer du med! Du har inget val! Du ska med!”. –”Aldrig i livet att jag följer med på skittråkigt släktkalas!” fräser han och reser sig sedan långsamt, och lunkar ut till bilen och sätter sig där…??????.Och jag tänker: ”Vad hände?”. Jo, vad som hände var att han tidigt lärde sig att jag bestämmer i slutänden. Oavsett hans åsikter om det hela.

Dominerande föräldrar, som slår och domderar, får barn som blir ögontjänare. De lyder bara när mamma (eller andra vuxna) är närvarande, däremellan gör de en massa sattyg. Alternativt använder de samma metod på andra som föräldrarna använder på dem, dvs de slår och domderar med andra.

Undergivna föräldrar - som alltid låter sina barn styra och ställa, och inte vågar säga ifrån - får egocentriska barn, som är ofta är dominerande och som ibland också blir översittare.

Barnets olika faser

Barn under 3 år trotsar inte. De gör inte saker ”tvärtemot” för att kolla om gränserna håller, eller var gränserna går. Barn under 3 år Undersöker Världen. De är nyfikna och har en inbyggd Upptäckarlusta, som spritter i dem! De tar i blombladet för att känna hur det känns, och de slutar inte för att mamma eller pappa säger ”ajaj!”, för det ingår inte i deras små hjärnor att de ska bli stoppade när de Undersöker Världen.
Så tipset är:  Ta bort blomman eller VISA HUR barnet ska röra blomman. ”Klappa fiiiint!” säger man och visar med den lilla handen i sin, och det får man göra om och om igen, tills den lilla hjärnan ”matat in klappa fiiiint”.

Till föräldrar med barn upp till ca drygt 2 år: Visa Hur eller Ta Bort
Kan man inte ta bort saken, får man ta bort babyn. Nyfikenheten styr barnet. Avledningsteknik funkar också bra på små barn: ”Men titta vad mamma/pappa har HÄÄÄÄR!” säger man och tar fram en boll, en strumpa eller något annat intressant. Själv har jag kört med :
”Men titta DÄÄÄR!” och pekat ut genom fönstret och samtidigt hoppats att det ska vara något där. Ibland är det inget, men då har jag sagt att det flög förbi en fågel, ”…och vart tog den vägen?!?” och så tittar man nyfiket ut. Då är ”blomman/knappen på datorn etc” bortglömd  (för en stund i alla fall).

När barnet är ca 1,5 år har det troligen börjat sätta ord på saker. Plötsligt upptäcker barnet ordet ”Nej!” och det  ordet blir väldigt populärt snabbt, för det är ett oerhört effektivt ord. När barnet säger ”Nej!” reagerar alla vuxna. ”Nej:et” betyder inte alltid nej för barnet – utan barnet kör ordet om och om igen, för att det blir en sådan effekt av det. Efter ett tag, när barnet börjat förstå att han/hon kan ”Styra Världen” med sina ”nej!”, så börjar han köra med det lite då och då.
 –”Nu ska vi sätta på vantarna!” säger mamma.
”NEJ!” säger Pelle.
 ”Joo, det är kallt ute!”
”Nej!” säger Pelle och knyter ihop de små fingrarna.
 Det är ingen ide att förklara och förklara för lilla Pelle att händerna blir kalla om han inte har vantar, utan antingen kan man sätta på vantarna ändå (vilket man gör ibland när man har bråttom) och strunta i skriken som följer, eller så kan man ”leka på” vantarna:
”Här kommer tåget! Tuuuut tuuuut!” säger handen och kör in i tunneln (vanten)….”. Funkar oftast!
Om barnet skriker en stund, för att han inte vill sitta i vagnen/ha vantar el dyl, så är det ingen fara. Det är bara vanlig hederlig ilska ackompanjerat av ilskan tårar.

Trotsåldern eller vem bestämmer?
I 3-årsåldern kommer det som en del (tex jag) kallar för trotsåldern.Då har barnet upptäckt att han/hon har en een vilja och vill gärna styra och ställa och testa olika saker för att kolla vem det är som bestämmer, och vad det är som gäller här i världen.

Många föräldrar blir chockade över kaften i sitt barns ilska/trots och/eller kraften i sina egna känslor. Det finns ingen som kan locka fram så mycket ilska hos en själv, som ens egna barn. Man står där och stampar och skriker att
”Näe! Nu går jag ifrån dej och kommer aldrig tillbaka!” så som man lovat sig själv att aldrig aldrig aldrig någonsin i denna värld säga till sin underbara son/dotter. Sen står man där med skuldkänslor högt upp över halsen och nästan drunknar av samvetskval.

Har man fått ett kraftfullt barn, med mycket starka känslor, så får man ”veta att man lever” och man blir som förälder ”satt på pottkanten” om och om igen. Själv gick jag till BUP med min första son när han var i 3-årsåldern, för jag tänkte att det ”kan inte vara normalt” att trotsa så mycket, och bli så arg. Jodå, han var så normal så. Och jag med. 
När barn nr 4 fick sina utbrott konstaterade jag mest att ”jaha, han är i den fasen” och inte mer. Så jag ”vande mig” och lärde mig att det går över. det gåröver. Det är bara en period i barnets liv. En utvecklingsperiod. Ju mer konsekvent, och tydlig man kan vara, genom hela trotsperioden, desto lättare blir det senare i livet, och desto fortare går det över.

Varje trotsanfall ser man som en ”fråga”: ”Vem bestämmer?!?”
Svaret är: ”Jag (den vuxne)”.

Det är viktigt att tänka att barnet inte är elakt eller genomtänkt manipulativ el dyl, utan det som händer är att barnet är i en kraftfull utvecklingsfas och det ställer frågor med sitt beteende. Du ska stå för tydliga och lugna ”svar”. Klart är att vi föräldrar är människor, vilket innebär att vi vissa dagar inte klarar av att ”stå lugnt” och ”svara”, utan vi blir (också) 3 år och skriker och bråkar tillbaka. Barn överlever det också.

Lilla tonåren - sex till nio år

I 6-årsåldern kommer nästa ”stöt”. Den åldern brukar man ibland kalla lilla tonåren. Då spretar ofta både armar och ben hit och dit, och barnen blir ganska ramliga och ostyriga, samtidigt som de kan få utbrott, ifrågasätta mycket saker och tjaffsa om småsaker. Även där gäller att veta vem som sätter ramarna och att vara tydlig, som vuxen. Ofta blir 6-årsåldern lite lättare om man varit tydlig genom 3-årstrotset.

9-åringar kan också ha en lite ”vinglig” och osäker tid, men det är inte lika tydligt.

Tonåren är kompromissernas tid

Sen kommer tonåren, som startar någonstans vid 11-12 för flickor och lite senare för pojkar. Har man ”grundat” bra med tydlighet osv när barnen var små, behöver man oftast inte ta till så ”stora bokstäver” när det gäller. Barnet vet nu att i slutänden är det föräldrarnas ord som gäller.

Dock är det viktigt med ömsesidig respekt och att mer och mer lyssna på barnets åsikter och tankar, och att kompromissa. Barnet har nu startat sin väg mot att bli vuxen. 

För att ett barn ska kunna bli vuxet, måste han bryta sig loss ifrån sina föräldrar. Brytningen mamma-dotter och pappa-son är oftast de kraftfullaste. Det är inte lika svårt för en son att bryta sig loss från sin mamma, eller för en dotter att bryta sig loss från sin pappa, eftersom de redan är olika. Barnet har ofta en stark önskan att bli ”sin egen” och att inte bli som mamma/pappa. Helst helt Annorlunda!

I kroppen far det runt hormoner, som gör ungdomen ömsom arg och ömsom ledsen. Kroppen är inte längre speciellt ”styrbar”. Känslorna far hit och dit, och kroppsdelar växer ryckvis. Mitt i allt ska tonåringen gå i skolan och helst vara trevlig – i alla fall en stor del av tiden. Att de sedan kommer hem, och klampar in, och smäller igen sin dörr, är bara ett sätt att hantera allt som händer i honom/henne.

”Ibland svarar jag så fräsigt, fast jag inte vill!” säger Elina 13 år. ”Jag tänkte säga något snällt och så blev det skittaskigt! Ibland blir jag ARG så fort jag SER mamma, fast jag älskar henne!”

Ibland är hon 3 år och sitter i knät på mamma och gullar med henne, för att sekunden senare vara ”25 år” och tycka att föräldrarna inte klarar något och att de är såååå töntiga och att hon egentligen skulle  kunna flytta hemifrån för att hon klarar faktiskt ALLT själv. Nästa sekund är hon 13 år igen och superkäääääär i Anton, men å andra sidan gjorde han nyss slut, så då faller hon ihop i tårar och ”hatar hela världen!” och ”vill dööööööööö!”.

Nej, det är inte alltid lätt att vara tonårsförälder, men är vi föräldrar så ska vi ta oss igenom denna period – helst med förståndet kvar!

Försök att ”inte höra” gnället och fräset, som ibland kommer. Försök strunta i att hon kom hem och inte sa ”hej!” utan klampade bara in och slängde igen dörren. Gör inte så stor affär av att ”jag vill döööööö!” (om hon inte ligger i sitt rum och är Djupt Deprimerad och inte har kompisar och det Verkligen är Problem). I tonåringens värld finns det bara SVART eller VITT, NATT eller DAG. Gråzonerna kommer senare.

Alla barn är olika

Givetvis finns också barn som är födda med väldigt ”milda” sinnelag, vars ”nej” är som svaga pustar, trotset är ett par frågor och tonårstiden är som en liten vindpust.

Och så har vi alla barn som har diagnoser av olika slag, som följer sin egen utveckling och som beter sig på annat sätt.

Som avslutning vill jag påpeka att det är aldrig för sent att ändra sig, och barn följer med i förändringarna som föräldrar gör på sitt föräldraskap. Protesterna kan bli starka när mamma och pappa plötsligt beter sig på annat sätt, men är man konsekvent och respektfull, och inte själv ”kliver ner på barnets nivå” och skriker och bråkar, så lär de sig snabbt att ”det är det här som gäller hemma hos oss nu”.